Take a stand

Jag ställer mig frågande till varför en del människor, när de plingat för avstigning på bussen, direkt måste resa sig och stå otåligt med näsan tryckt mot bussdörren och trampa de resterande 200 meterna innan de till slut släpps av. Har folk ingen som helst ro i sina kroppar? Kom de alltid sist på 60 meter i skolan och lider sedan dess av svåra headstarttvångstankar? Eller beror det helt enkelt på basic bussrädsla? Oavsett vilket är det jävligt skumt och en trigger till måttlig irritation hos en som påtvingats kommunalt tristessåkande på grund av bilbrist.


Jag hjärta Emmylou

Lyssnar till en skiva med den bedårande Emmylou Harris som min mamma hade den goda smaken att ge mig. Hennes röst skjuter en isande pil genom kroppen, både varm och lycklig, starkt sorgsen och framförallt enormt tidlös. Countrymusiken är så oförtjänt underskattad. Den dribblar med en stackars kvinnas känslor på ett briljantare och mer gentlemannamässigt sätt än vilken karlslok som helst. Jag förlåter den varje gång.


Imorrn blir 07 till 08. Detta händer för egen berusad del i Hälsingeland. Den onda föraningen siar om årets första huvudvärksdäck. Well, shoot!


image59


Terror på Strokestreet

Så har ytterligare en arbetsdag passerat revy på Strokeenheten. Allmän terrorisering av medicinjouren som lördagen till ära utgjordes av vår nyblivna strokespecialist. Tur var väl det då F är en mycket smidig man som kirrar många bollar i luften och samtidigt förstår samt uppskattar betydelsen av ironi. Sånt jag slänger generöst omkring mig.
Efter lite Stesolidisering och extravakisering råder numera lugn på gata 25.

Julen verkar ha smugit sig obemärkt förbi mig. Spår har dock lämnats i form av en och annan fin klapp, mest märkbart ett Singstar med tillhörande 90(!) låtar som jag lovar att plöja mig igenom med stor entusiasm.
Så Idol 2008 -count me in!


                                                                        image57Bluff!


The kid's got charm

En kollega berättade nyligen om en incident som utspelade sig på hennes fars begravning för några år sedan. Hennes son var då fem år och hade i förväg blivit uppmanad att sitta stilla och vara tyst under begravningsakten. Allt gick som det skulle och sonen gjorde inga större  väsen i från sig. Cermonien skulle såsmåningom avslutas med en pampig version av "My way" sjungen av en man med rejält med pondus i rösten. När sluttonen klingat ut vänder sig sonen om till sin mamma och säger, högt och tydligt  "-Men mamma, varför får han skrika då?".

Ridå.

Kalla kårar

Idag pajade kylskåpet ihop vilket tvingar de små rackarna på Tvättbjörnen AB att ge oss ett nytt. De gråter. Jag hurrar. Maten smälter. Vem betalar?




Aim to please -paint it black!

Gott folk. För att vara en stor tomtemotståndare har jag ägnat mig åt ovanligt mycket julaktivitet i år. Glöggfester hit och jultallrikar dit., lussekatter och pepparkakor till frukost, lunch, middag och ett stycke griljerad skinka är facit so far. Julpyntet är dock minimalt och går helt i svart. För att inte gå vilse helt. Nån önskelista i din kaliber har jag inte Hanna, men, vi kan sällskapa på nåt trevligt samkväm framöver istället. När jag är ledig. Om jag blir ledig. Säg, någon gång framöver påsk när julfan slutat vara.

   

OK GO!

Starka källor skvallrar om att klartecken givits för säsong II med Mr Moody. Cynismen har således segrat och jag är en lyckligt trasig kvinna.

Schyfferts ego växer

Har aldrig varit någon inbiten Schyffertförespråkare men det här låter ju riktigt kul. Misstänker dock svår biljettåtgång så jag får väl vänta tills dvd-versionen landat på ocker-Åhléns om sisådär 5-6 år.


I Sundsvall sitter vi ner.

När kent släpper biljetter till sin spelning i *host* Timrå händer det märkliga men föga förvånande. Sittplatserna säljer, med god marginal, mer än ståplatserna. Återigen får man skämmas för staden som rock n rollen glömde.

Ta av dig din truckerkeps

Förlåt.
Men.

I ärlighetens namn är jag vanligtvis inte någon som roar mig på andras bekostnad. Undantag bjuder dock på sig när människor i frusenhet och desperation, men brist på självinsikt, drar på sig totalt freakade huvudbonader. Det innebär fel färg, form eller bara makabert omoderna kreationer och att de dessutom är så jävla omedvetna om det.
"-Hej, här sitter jag med en fet rosa boll på huvudet och försöker se smart alternativt snygg ut". Det funkade på dagis.
Jubelidiotiskt.
Utåt stoneface som alltid men mitt inre dånar likt en Atlant av skratt.

 fulsnygg?

Update: Detta gäller även snowjoggings minus de med snörning som är dödsfräna.

RSS 2.0