shebelowthetree

Jaha. Så slänger man sig handlöst in i ytterligare en vit helg (om man bortser från minimalt rödtjutsfusk). Har inte haft nöjet att uppleva en riktig bakisness sen nyår och visst börjar suget komma tillbaka. Har det med det bekanta klirret i kassan att göra månne? Det kanske går hand i hand. Men det närmaste jag tänkte komma en fest idag är att knalla till gröna skylten och tjacka en J.D till min kusse som fyller 25 imorrn. Stort.

I övrigheten fick jag veta att F bokat sin resa till NZ igår. Vilken lirare! Han som aldrig ens varit på en redig snuskcharter ska dra till andra sidan klotet -ensam! Eller han ska ju möta upp nån där men mina farhågor säger mig att han kommer irra bort sig innan någon tar honom under sina vingar. Min vän är nämligen känd för att ha århundradets sämsta lokalsinne. Äh, förlåt F, jag är bara jävligt avis (men du gick faktiskt vilse på en av Göteborgs största gator!)

Dagens sällskap i lurarna: Mary Onettes, Britta Persson och Mando.

Jag har gjort en kul, men inte särskilt ny upptäckt. Jag flashar onödigt stora delar nakenhet för mina grannar varje dag. Varför? Jo, dels tonar våra fönster upp sig som 2 1/2 meter höga monster. Gardinlösa dessutom (och ja, jag vet att just den lilla detaljen är självförvållad). Sen har jag märkt att det faktiskt bor människor i huset rakt över gatan, som också har fönster, om än inte fullt så monstruösa. Som om inte det vore nog är fönstren i sagda ultramoderna hus försedda med spegelglas av någon tönt till arkitekt, vilket naturligtvis innebär att även grannarna i mitt eget hus kan få sig en sneakpeek av den bara hud som jag så glatt måste bjuda på. Inte helt bra när man sen ska morsa på dem helt neutralt påklädd(!)i trapphuset. Men höjdpunkten är förstås att jag också fått min beskärda del av deras nakna sanning  -och en del annat, men det lämnar vi därhän.

Vafan. Det här var väl ändå falle onödigt. Men de har det inte lätt de dära skådisarna over there.

Skönt att Sverige åtminstone kirrade oavgjortbiffen i aftonens handbollslir. Men Jan Lennartsson? Någon som hört talas om honom förut? Handbollshjälte ikväll för all del, men Jan Lennartsson kommer knappast bli ett artistnamn av rang. Låter mer som en medelålders, moderat hobbypolitiker från Karlskrona. Men vad vet jag?

Ledig idag. Sovit så klockorna stannade. Sen betalat tillbaka för okynnesslöandet med att tvätta, diska och avsluta min garderobsutrensning delux, ackompanjerad av P3 Populär och Christer. Därimellan hunnit med ett mastodontsamtal med morsan. Wellneeded. Mycket drama under veckan som gått. Den slutliga belöningen kommer i eftermiddag i form av massage. Fab!
Har dock några måste-måsten kvar. Boka tågbiljetter till Sthlm bland annat, februari kryper allt närmre.

En galen fotograf i Haga har nyligen satt uppe en skylt med texten: "Nyfödda barn 500 kr". Sånt är tragikomiskt.

Han är min pappa och han fyller år idag. Grattis, paps!

Så in i helvete mycket kan jag sakna den här kvinnan ibland. Saknar henne alltid men vissa dagar är olidliga. Den bästa!

      
      Kom upp på Ume Open. Regel utan undantag.

Hemma några simpla timmar, sen straight back to work. Jag börjar få talang på att jobba sönder helger. 

Eftersom jag alltid gillat att göra saker i senaste laget tänkte jag visa er hur utkanterna av Hälsingeland betedde sig på nyår. Sammanfattningsvis kan jag säga att det kändes konstigt och ett stycke obekvämt för ytterst barnlösa mig att duscha i sällskap av två 3-åriga brudar som bara skulle "titta lite". Jo just. Kids.

 

Tidig morgon på Stroken. Fyra patienter vilket innebär tid för oinspirerat slöbloggeri.

Mina fingrar värker efter veckans prestigefyllda GuitarHero-kamp mot H. Men det är det värt då jag äntligen lyckades spela hans Les Paul ur händerna på honom. Har dock en känsla av att jag kommer att få äta upp min nyvunna självsäkerhet. Går tills vidare och smånynnar på Danzigs "Mother" för att späda på den manliga frustrationen som ligger och bubblar under ytan.

P3 Guldgalan igår innehöll en del pärlor av charm. Timo (årets live) -strålande! Björn Dixgård -damn, mycket potential ryms i den polokragen! Lykke Li -ok, jag börjar fatta hypen. Men det finns ju, at the end of it all, bara en rättmätig kung. Igår i form av Gustaf  Wasa. Ebbot Lundberg.

Nu; fika, sit tight for the return of the Syster slö eller alternativt gå och gör nåt nyttigt med era liv. Typ handla ekologiskt.

(Tack Jo, för dina fina rader i brevet. Betyder mycket att ha vänner som du. Lycka till i LÅ!)

Ja jävlar. Aldrig hade jag trott att det gick att garva åt den gamle medelmåttan till skådis, Nicholas Cage. Men där fick jag på nöten igår. John Turtletaub (fräckt namn) vågade sig på en tvåa av National Treasure från -94 och vi bestämde oss för att den borde vara biomaterial. Visst. Lättuggad, lättsmält och lätteliminerad. Men med ett kvarstående minne av att Cage lyckades vara smårolig i nästan varje scen. Har han börjat knarka på äldre dar eller vad har hänt? Mannen ifråga har dessutom ett helt bisarrt utseende och då hänvisar jag främst till hans überfixade tandrad. Go see for yourself. Men om ni inte är nöjda så får ni inga 90 spänn tillbaka av mig.

Igår hölls den årliga Sundsvall Music Awards. Har inte bestämt mig för att älska eller hata. Men anledningarna att älska väger över just nu. Dels är min käre DJ-kuss projektledare som brunnit för musiklivet i gamla Sunken i säkert 25 år och han gör ett damn fine job. Sen är jag sällan sen med att påpeka bristerna med staden jag härbergerat i de senaste 27 åren. En av dem är musiklivets utveckling genom åren. Punken hade ju ett fint fäste här men vad hände sen? Jag vet att det finns eldsjälar som jobbar hårt för att nå ut även idag men hur långt räcker det. Till Pipelines scen och sen rakt in i väggen? Band som 1000$Playboys och Leif Karate hade stor potential men nåt hände på vägen. Kanske till viss del relaterat till ostyriga medlemmar? Idag är väl Marble och framförallt Takida (från Ånge!) de som kommit längst utanför Sunkens gränser. Men att Melodie MC fortfarande är den som smackat dit Sundsvall på musikkartan känns bistert. Igår gjorde han "bejublad comeback" när han inledde årets SMA. Suck. Därför hoppas jag att något nytt och fräscht kommer av den här typen av arrangemang. För det här med priser känns annars blaha blaha.

Snart stundar hursomhelst årets mest spännande musikhändelse. The Cure - i Stockholm.

Update: Självklart kom första National Treasure -04, inte -94. My bad.

Varför ska livhelvetet måsta dela ut oläkbara, förbannade käftsmällar till somliga, i synnerhet till dem som redan ligger?

En av många frågor, absolut inga svar.

Jo ett, jag har petitessproblem.