Att gråta med ett öga
Jag har blivit varse om att en vinterförkylning inte är att leka hide and seek med. Redan när man står och räknar till hundra attackerar den stämbanden som därmed blir allt slöare och vekare. Sen river den tag i gommen och de stackars halsmandlarna på ett helt obegripigt stickande sätt. Lägg dessutom till ett stänk feberyra precis när man tror att man är virusjävulen på spåren. Dunk! Snorigheternas snorighet slår till lagom till helgen.
Masar mig ändå iväg till förpliktelser arla måndag men vad händer. Jo, tårkanalerna bestämmer sig för att ge sig in i leken. Jag kapitulerar.
Nu gråter jag med ett öga och spanar in julklappar med det andra.
