Frölundaindianerna
Quickstop Göteborg.
Torsdag 05.12 sätter sig en vansinnigt trött och mulen person på tåget. Sju timmars trötthetsmisär senare rullar hon in på centralen i väst, lite piggare, lite mer nöjd sin tillvaro. Därefter går startskottet för det sedvanliga ruset som innefattar springeri på stan tills fötterna glöder, Lizakäk bestående av "fesksoppa", följt av en intensiv omgång av ett framgrävt TP för unga spelare daterat kring -90. Sist ut som grädde på moset deeptalk in absurdum och lösningar av världsproblem över en dunk rödtjut.
Så slog klockan fredag. Inledde operation förberedelse bestående av stulen skumpa, genomgång av samtliga hitlåtar från 90-talet värda att nämnas alternativt sjungas och påfyllnad av kolhydratförråd på pastarestaurangen Il Vino.
Bam! 19:e gången Kent. Jobbighet i magtrakten innan som sedermera byttes mot hjärtasmärta och dans(!). De var i det närmsta oklanderliga den här gången. Noterade att den enda som inte tycktes böja sig för kents magi den här aftonen var Timo Räisänen.
After show mötte vi upp Lasse och stack till Rockbaren för ett stycke ölhävning. Den blev dock inställd till förmån för 59-kronors whiskey/cola. Sen slog danssuget till och då var det bara att sätta fötterna i rikting mot Sticky. Starstruckad av en osminkad Henrik Berggren och dränkt i whiterussian avslutade jag sen kvällen i en dyr taxi mot Frölunda.
Lördag. Åter Sundsvall. Trötthetstrotsig mötte jag L över rödvin och karra. Oscar kallade med sina långa bläckfiskarmar och bjöd på smått och gott innan ikealakanen svepte in mig i ljuv sömn. Något som lätt varit helgens bristvara. Vad sägs om 20 timmar från onsdag till söndag? Föga förvånande att jag på måndagen ville tutta på Härnösands kommun och hånleendes se den försvinna i askan.
"Sweet dreams are made of this.
Torsdag 05.12 sätter sig en vansinnigt trött och mulen person på tåget. Sju timmars trötthetsmisär senare rullar hon in på centralen i väst, lite piggare, lite mer nöjd sin tillvaro. Därefter går startskottet för det sedvanliga ruset som innefattar springeri på stan tills fötterna glöder, Lizakäk bestående av "fesksoppa", följt av en intensiv omgång av ett framgrävt TP för unga spelare daterat kring -90. Sist ut som grädde på moset deeptalk in absurdum och lösningar av världsproblem över en dunk rödtjut.
Så slog klockan fredag. Inledde operation förberedelse bestående av stulen skumpa, genomgång av samtliga hitlåtar från 90-talet värda att nämnas alternativt sjungas och påfyllnad av kolhydratförråd på pastarestaurangen Il Vino.
Bam! 19:e gången Kent. Jobbighet i magtrakten innan som sedermera byttes mot hjärtasmärta och dans(!). De var i det närmsta oklanderliga den här gången. Noterade att den enda som inte tycktes böja sig för kents magi den här aftonen var Timo Räisänen.
After show mötte vi upp Lasse och stack till Rockbaren för ett stycke ölhävning. Den blev dock inställd till förmån för 59-kronors whiskey/cola. Sen slog danssuget till och då var det bara att sätta fötterna i rikting mot Sticky. Starstruckad av en osminkad Henrik Berggren och dränkt i whiterussian avslutade jag sen kvällen i en dyr taxi mot Frölunda.
Lördag. Åter Sundsvall. Trötthetstrotsig mötte jag L över rödvin och karra. Oscar kallade med sina långa bläckfiskarmar och bjöd på smått och gott innan ikealakanen svepte in mig i ljuv sömn. Något som lätt varit helgens bristvara. Vad sägs om 20 timmar från onsdag till söndag? Föga förvånande att jag på måndagen ville tutta på Härnösands kommun och hånleendes se den försvinna i askan.
"Sweet dreams are made of this.Lettermän på knä
Albäckknäck! -hate to say I told u so. 
Dagens bifynd: tönten Ljungberg sportar fingervantar.... vidare kommentarer överflödiga.
Next stop Göteborg.
Veckans aha-upplevelse
Har just sett färdigt ytterligare ett avsnitt av det briljanta Californication när det plötsligt slår mig. Mia! Det är ju hon! Hon som i lilla teenytiny oskyldiga Grace i den svårt kräkframkallande serien "Nanny". Madeline Zima. My gosh!
Ljuva 70-tal
"-Tillvaron är inte konstruerad för ensamma människor"
Kikade häromdagen på Roy Anderssons filmpärla med det enkla men talande namnet "En kärlekshistoria". Den utspelar sig i det begynnande 70-talet där Annika och Pär gestaltar den lidande tonårsförälskelsen såsom de flesta av oss minns den. Två saker med filmen känns extra viktiga. Dels kläderna som i vissa fall är mer än fantastiska. Jeans med perfekta slitningar samt,enligt mig, skinnjackans absoluta storhetstid. Detta varvas med kortkorta klänningar och smarta tees med prov på sparsmakad enkelhet. Bingo. Det andra man slås av är den totala avsaknaden av teknik. Särskilt mobiltelefonens ickevara märks. Kommer på mig själv med att tänka "Men varför drar han/hon inte bara fram mobilen", nä istället knatas det iväg till närmaste telefonkiosk. I ärlighetens namn är det så mycket fränare.
Nåväl. Tillbaka till min 2000-talsvärld.
Idag har en hel del måstetrassel rätats ut. Semester är ordnad. Biljetter kirrade. Nu är det bara den trötta beslutsångesten som ska bekämpas. Sen borde jag vara tillbaka i gammal fin form.
Utöver dagens måsten hann jag även med en Coffea House-lunch med fina syster. Välbehövlig catch up. Fyndade också ett par svarta, till synes oanvända, mockastövlar(Clarks)för 175 spänn på Myrorna (tänkte att ytligheten behövde lite mer utrymme i den här bloggen). Men herrejävlar vilka varma fötter jag kommer ha i vinter!
Gå och skaffa dig ett eget lidande
Kikade häromdagen på Roy Anderssons filmpärla med det enkla men talande namnet "En kärlekshistoria". Den utspelar sig i det begynnande 70-talet där Annika och Pär gestaltar den lidande tonårsförälskelsen såsom de flesta av oss minns den. Två saker med filmen känns extra viktiga. Dels kläderna som i vissa fall är mer än fantastiska. Jeans med perfekta slitningar samt,enligt mig, skinnjackans absoluta storhetstid. Detta varvas med kortkorta klänningar och smarta tees med prov på sparsmakad enkelhet. Bingo. Det andra man slås av är den totala avsaknaden av teknik. Särskilt mobiltelefonens ickevara märks. Kommer på mig själv med att tänka "Men varför drar han/hon inte bara fram mobilen", nä istället knatas det iväg till närmaste telefonkiosk. I ärlighetens namn är det så mycket fränare.
Nåväl. Tillbaka till min 2000-talsvärld.
Idag har en hel del måstetrassel rätats ut. Semester är ordnad. Biljetter kirrade. Nu är det bara den trötta beslutsångesten som ska bekämpas. Sen borde jag vara tillbaka i gammal fin form.
Utöver dagens måsten hann jag även med en Coffea House-lunch med fina syster. Välbehövlig catch up. Fyndade också ett par svarta, till synes oanvända, mockastövlar(Clarks)för 175 spänn på Myrorna (tänkte att ytligheten behövde lite mer utrymme i den här bloggen). Men herrejävlar vilka varma fötter jag kommer ha i vinter!
Gå och skaffa dig ett eget lidande
Alla tester tyder på..
...att jag snart nått rock bottom vilket i sin tur borde innebära uppåtkurva. I detta nu är jag mest en obehagligt sorglig ursäkt till kvinna..Kommer vändningen ramla på mig i goa Göteborg? Den götebosska kålle-å-adahumorn lär knappast bidra till nåt stort...
"Kal kom hem på nattkröken och var lite ostadig på benen. Ada satt uppe och löste korsord. Förargat lyfte hon blicken från korsordet och sa:
- Komma hem och vara på snusen!
Kal rev sig i nacken och svarade:
- Hur många bokstäver?"
"Kal har glömt bort Adas födelsedag och får sina fiskar varma. De korsar Gustav Adolfs torg och Ada pekar upp mot statyn:
- Han där var minsann en karl att komma ihåg saker, han.
- Va vet du om de?
- De e mer än 300 år sedan han dog och dom firar hans minne ännu! "
"Va står du och tuggar på, Kal? undrar Ada.
- Fisk!
- Men varför står du snett?
- Lutfisk! "
Rösta gärna på er favoritvits! För besväret kan man få ett småskevt munspel från Kommersens loppis!
Hatten av, folks!
Ökad frekvens at your request
Känner mig mossig. Är det en stundande förkylning eller själen som försöker ge ifrån sig ett skrik för att säga mig något? Jag har tappat greppet om bollen. Fördriver mina dagar i likgiltighet. Ska exempla en vanlig dag denna vecka: Går och lägger mig hutlöst sent med ambitioner om att gå upp tidigt och "göra nåt av min dag" , snoozar istället bortom all logik och kliver upp ännu mossigare i huvudet än dagen innan, hinner precis slänga mig ut för tre sekunder av frisk luft innan bussens tristess slukar mig hel. Lurarna i för 10 minuters melankolimusik i öronen innan hållplats sjukhuset tvingar mig in i lämmeltåget. Jobbfokus per obligatorium (ett mardrömsschema hjälper inte till). Hem (orkar i bästa fall gå), mat, två timmars tröttma i soffan och sen börjar allt om igen. Somliga kallar det höstdepp. Jag föredrar nivån höstapati. Har iallafall min insikt i behåll.
Imorgon bär det iallafall iväg till Jo' för samkväm. Har bestämt mig för att lämna mitt Enigmaalterego hemma. Done!
Dessa stunder saknas Liza & Figge lite extra. Men 23:e blir det short n sweet reunion i Gbg för kent och annat.
Tänker på dig lillasyster! Miss u, fröken! Ring mig!
Imorgon bär det iallafall iväg till Jo' för samkväm. Har bestämt mig för att lämna mitt Enigmaalterego hemma. Done!
Dessa stunder saknas Liza & Figge lite extra. Men 23:e blir det short n sweet reunion i Gbg för kent och annat.
Tänker på dig lillasyster! Miss u, fröken! Ring mig!Ensamhället
Veckans råd: Sluta för i helvete att cykla på vintern! Senast igår såg jag två som irriterade ögonen ur mig. Vingel på cykel utan cykelhjälm är just nu en av mina allra största fobier....och nyss läste jag att min kära svägerska också fått känna av konsekvenserna av att cykla på vintern! Sluta! Dubbdäck är en myt, Plus-Sverker har fel! Dags att ta fram sparken, kids!
I lördags gjorde vi, på bägäran, sushi hos Linda & Johan med efterföljande vattenpiperökeri & reggaemusic live på Stadshuset. Plejset har ryckt upp sig å det grövsta både när det gäller inredning & liveakter, som nu med Kapten Röd & Svenska Akademien, (dagen innan hade The Tough Alliance gästat indieklubben Superbueno & nästa helg kommer Herbie & gästar Melodie MC's 90-talsklubb!), -pang på rödbetan! Kanske substitutet för Oscar har landat? Jag ger det hursomhelst en fair chance.
November innebär mörker och därför går mitt hår numera i samma nyans, allt för att smälta in så pass mycket att ingen ser hur man egentligen mår. Lätt som en plätt.
I lördags gjorde vi, på bägäran, sushi hos Linda & Johan med efterföljande vattenpiperökeri & reggaemusic live på Stadshuset. Plejset har ryckt upp sig å det grövsta både när det gäller inredning & liveakter, som nu med Kapten Röd & Svenska Akademien, (dagen innan hade The Tough Alliance gästat indieklubben Superbueno & nästa helg kommer Herbie & gästar Melodie MC's 90-talsklubb!), -pang på rödbetan! Kanske substitutet för Oscar har landat? Jag ger det hursomhelst en fair chance.
November innebär mörker och därför går mitt hår numera i samma nyans, allt för att smälta in så pass mycket att ingen ser hur man egentligen mår. Lätt som en plätt.
