Gitarrer och hat, trummor men ingen bas
Johnossi drog ursinnigt och beslutsamt undan mattan under mig igår under P3 Guld. Jag har väntat länge på något sånt. Låten är ett skinande V8-vrålåk från början till slut. Det ska göra lite ont att köra den, och det gör det.
[Whats the point of doing anything,
if you'll never notice]
Såg att herrarna John & Ossi lirar förband till Thåström på Sporthallen. Kanske får trotsa mitt förakt mot Sporthallen som konsertlokal och traska dit i februari & sippa lite punkrock n roll.
Another Tomasyear over
Det har ju, av märklig anledning, blivit så att åren i det här forumet utgår & räknas utifrån min farsas födelsedag. Så nu är det med andra ord dags att bocka av ytterligare ett bloggår. Congrats, trumslagarn!
Make over below the tree
Efter en dag kantad av kreativitet & smarta drag försökte jag skrubba bort ett lager vinterglåmighet. Vet inte om det lyckades men det känns mindre stramt i huden och håret doftar inte sjukhus längre. Nu får bloggen en omgång.
Tänkte att en ny blogglook kunde bidra till nystart. Motivation. Inspiration. Yada yada. Kan funka. Annars smackar vi igen för gott. Ingen läser oskriven text, that's for sure.
Sen sist då? Jobbar på i ett energiskt tuffande, smågalet & lönande projekt som är en förlängd arm av Strokeenheten fram till april. Kanske längre. Kanske länge. Kanske jobbar jag inte alls. Allt tillhör som vanligt till den stora ovissheten.
Hm, märker att under tiden jag inte skriver, tappar jag fotfästet om språket och orden. Stavningen. Rubbet. Lite som att köra bil. Man vet hur man gör i ryggraden, men kör man lite bil, kör man sämre bil. Men i perioder blir det ändå så att man gör saker man egentligen gillar lite mer än annat, alldeles för lite.
Nåväl. Flytt blir snart av. Radhusidyll väntar. Känns lika delar skumt som fritt. Stan känns ändå instängd och högljudd. Hård och burkig. Jag vill se grönska & skog en stund.
Men först Götet & synthrepris. Fina vännerna & tid som går för fort. Och som jag längtar & trånar.
Tills vidare tröstar jag mig med Göteborgsemigranten Joel Alme. Bara enkelt & vackert -om katten själv får välja.
Tänkte att en ny blogglook kunde bidra till nystart. Motivation. Inspiration. Yada yada. Kan funka. Annars smackar vi igen för gott. Ingen läser oskriven text, that's for sure.
Sen sist då? Jobbar på i ett energiskt tuffande, smågalet & lönande projekt som är en förlängd arm av Strokeenheten fram till april. Kanske längre. Kanske länge. Kanske jobbar jag inte alls. Allt tillhör som vanligt till den stora ovissheten.
Hm, märker att under tiden jag inte skriver, tappar jag fotfästet om språket och orden. Stavningen. Rubbet. Lite som att köra bil. Man vet hur man gör i ryggraden, men kör man lite bil, kör man sämre bil. Men i perioder blir det ändå så att man gör saker man egentligen gillar lite mer än annat, alldeles för lite.
Nåväl. Flytt blir snart av. Radhusidyll väntar. Känns lika delar skumt som fritt. Stan känns ändå instängd och högljudd. Hård och burkig. Jag vill se grönska & skog en stund.
Men först Götet & synthrepris. Fina vännerna & tid som går för fort. Och som jag längtar & trånar.
Tills vidare tröstar jag mig med Göteborgsemigranten Joel Alme. Bara enkelt & vackert -om katten själv får välja.
