shebelowthetree

Efter en dag kantad av kreativitet & smarta drag försökte jag skrubba bort ett lager vinterglåmighet. Vet inte om det lyckades men det känns mindre stramt i huden och håret doftar inte sjukhus längre. Nu får bloggen en omgång.   

Tänkte att en ny blogglook kunde bidra till nystart. Motivation. Inspiration. Yada yada. Kan funka. Annars smackar vi igen för gott. Ingen läser oskriven text, that's for sure.
Sen sist då? Jobbar på i ett energiskt tuffande, smågalet & lönande projekt som är en förlängd arm av Strokeenheten fram till april. Kanske längre. Kanske länge. Kanske jobbar jag inte alls. Allt tillhör som vanligt till den stora ovissheten.
Hm, märker att under tiden jag inte skriver, tappar jag fotfästet om språket och orden. Stavningen. Rubbet. Lite som att köra bil. Man vet hur man gör i ryggraden, men kör man lite bil, kör man sämre bil. Men i perioder blir det ändå så att man gör saker man egentligen gillar lite mer än annat, alldeles för lite.
Nåväl. Flytt blir snart av. Radhusidyll väntar. Känns lika delar skumt som fritt. Stan känns ändå instängd och högljudd. Hård och burkig. Jag vill se grönska & skog en stund.
Men först Götet & synthrepris. Fina vännerna & tid som går för fort. Och som jag längtar & trånar. 
Tills vidare tröstar jag mig med Göteborgsemigranten Joel Alme. Bara enkelt & vackert -om katten själv får välja.