Barca, baby!
Nä, nu har det blivit dags att rannsaka sig själv och ta itu med "honunderträdet" igen. Vi hyser hatkärlek till varandra och ett tag nu har jag skytt bloggandet och skrivandet i övrigt som pesten. Kan i sig ha berott på svår datorbrist på radhushyllan. Men nu inser jag att jag inte ens kan skylla på det längre. En alldeles bedårande liten Sony Vaio har flyttat in och står och blänker vit därhemma. Men bloggflykten kan också ha berott på en overload i huvudet av intryck som gjort det svårt att sålla det intressanta. Hursom. Nu lägger vi ribban på en halvhög nivå så kanske jag orkar med mig själv.
Nyligen hemkommen från en fabulös Barcatripp borde jag egentligen vara till bredden fylld av ny energi men lik förbaskat är jag en zombie ut i varje fingerspets. Tvärtomeffekt av illa skådat slag.
Jag inser dock återigen hur totalt nerkärad jag kan bli i en storstad på så kort tid. När man släpper vardagskänslan. Flyter fritt. Jag vill alltid flytta på impuls. Vore det inte det mest magiska? Att rumla runt och samla på sig olika platser under en period utan att nånsin riktigt nåla sig fast. Det är drömmen. Verkligheten är en annan. Den stavas fortfarande Sunksvall. I trettio år har vi kamperat ihop nu den här gamla stan och jag.
De var bussiga nog att låta mig behålla jobbet en stund till. Projektet har gett fina resultat och verksamheten har tuffat på relativt smärtfritt under sex månader. Men nu är det slut på det roliga. Åtminstone över sommaren. Vad hösten bjuckar på vet ingen som vanligt. Men det vore för jävla dumt att lägga ner ett vinnande koncept, såväl för patienter som för ekonomi.
Behöver jag tillägga att semestern är efterlängtad?
Nyligen hemkommen från en fabulös Barcatripp borde jag egentligen vara till bredden fylld av ny energi men lik förbaskat är jag en zombie ut i varje fingerspets. Tvärtomeffekt av illa skådat slag.
Jag inser dock återigen hur totalt nerkärad jag kan bli i en storstad på så kort tid. När man släpper vardagskänslan. Flyter fritt. Jag vill alltid flytta på impuls. Vore det inte det mest magiska? Att rumla runt och samla på sig olika platser under en period utan att nånsin riktigt nåla sig fast. Det är drömmen. Verkligheten är en annan. Den stavas fortfarande Sunksvall. I trettio år har vi kamperat ihop nu den här gamla stan och jag.
De var bussiga nog att låta mig behålla jobbet en stund till. Projektet har gett fina resultat och verksamheten har tuffat på relativt smärtfritt under sex månader. Men nu är det slut på det roliga. Åtminstone över sommaren. Vad hösten bjuckar på vet ingen som vanligt. Men det vore för jävla dumt att lägga ner ett vinnande koncept, såväl för patienter som för ekonomi.
Behöver jag tillägga att semestern är efterlängtad?
