shebelowthetree

Känner mig mossig. Är det en stundande förkylning eller själen som försöker ge ifrån sig ett skrik för att säga mig något? Jag har tappat greppet om bollen. Fördriver mina dagar i likgiltighet. Ska exempla en vanlig dag denna vecka: Går och lägger mig hutlöst sent med ambitioner om att gå upp tidigt och "göra nåt av min dag" , snoozar istället bortom all logik och kliver upp ännu mossigare i huvudet än dagen innan, hinner precis slänga mig ut för tre sekunder av frisk luft innan bussens tristess slukar mig hel. Lurarna i för 10 minuters melankolimusik i öronen innan hållplats sjukhuset tvingar mig in i lämmeltåget. Jobbfokus per obligatorium (ett mardrömsschema hjälper inte till). Hem (orkar i bästa fall gå), mat, två timmars tröttma i soffan och sen börjar allt om igen. Somliga kallar det höstdepp. Jag föredrar nivån höstapati. Har iallafall min insikt i behåll.
Imorgon bär det iallafall iväg till Jo' för samkväm. Har bestämt mig för att lämna mitt Enigmaalterego hemma. Done!

Dessa stunder saknas Liza & Figge lite extra. Men 23:e blir det short n sweet reunion i Gbg för kent och annat.



  Tänker på dig lillasyster! Miss u, fröken! Ring mig!