shebelowthetree

Ja jävlar. Aldrig hade jag trott att det gick att garva åt den gamle medelmåttan till skådis, Nicholas Cage. Men där fick jag på nöten igår. John Turtletaub (fräckt namn) vågade sig på en tvåa av National Treasure från -94 och vi bestämde oss för att den borde vara biomaterial. Visst. Lättuggad, lättsmält och lätteliminerad. Men med ett kvarstående minne av att Cage lyckades vara smårolig i nästan varje scen. Har han börjat knarka på äldre dar eller vad har hänt? Mannen ifråga har dessutom ett helt bisarrt utseende och då hänvisar jag främst till hans überfixade tandrad. Go see for yourself. Men om ni inte är nöjda så får ni inga 90 spänn tillbaka av mig.

Igår hölls den årliga Sundsvall Music Awards. Har inte bestämt mig för att älska eller hata. Men anledningarna att älska väger över just nu. Dels är min käre DJ-kuss projektledare som brunnit för musiklivet i gamla Sunken i säkert 25 år och han gör ett damn fine job. Sen är jag sällan sen med att påpeka bristerna med staden jag härbergerat i de senaste 27 åren. En av dem är musiklivets utveckling genom åren. Punken hade ju ett fint fäste här men vad hände sen? Jag vet att det finns eldsjälar som jobbar hårt för att nå ut även idag men hur långt räcker det. Till Pipelines scen och sen rakt in i väggen? Band som 1000$Playboys och Leif Karate hade stor potential men nåt hände på vägen. Kanske till viss del relaterat till ostyriga medlemmar? Idag är väl Marble och framförallt Takida (från Ånge!) de som kommit längst utanför Sunkens gränser. Men att Melodie MC fortfarande är den som smackat dit Sundsvall på musikkartan känns bistert. Igår gjorde han "bejublad comeback" när han inledde årets SMA. Suck. Därför hoppas jag att något nytt och fräscht kommer av den här typen av arrangemang. För det här med priser känns annars blaha blaha.

Snart stundar hursomhelst årets mest spännande musikhändelse. The Cure - i Stockholm.

Update: Självklart kom första National Treasure -04, inte -94. My bad.