shebelowthetree

I mitten av förra veckan stod det klart att sannolikheten att min arma högerfot skulle ta sig igenom ett Indalsledenlopp var liten, snarast obefintlig. Därför styrde jag om planerna till båthäng och vila istället men med en dörr lämnad på glänt för att eventuellt åka upp och heja på mina kollegor om vädret tillät.
Sagt och gjort. Premiärturen med "Island" var ett faktum tidigt lördag förmiddag och till en början var alles frid och fröjd. Vi sicksackade i sparsamma knop mellan seglarna i "Alnön Runt"-racet, som i år gick i ovanligt sakta mak, i brist på vind. Det är när vi vid lunchtid ska vända åter till Sundsvalls hamn som det plötsligt händer. Eller inte händer. Motorn dör utan förvarning. Morsan blir nervös och gömmer sig i stickkojen och skriker nåt om hjärtinfarkt. T får panik och ringer den gamla ägaren av båten. Jag sitter mest och stirrar och tänker saker som "det här händer ju bara inte" osv. Hursom får vi inga svar utan fortsätter att driva ohejdat mot land som vid det laget bestod av stora vassa stenar. Helvete.
En busvissling senare blir vi dock varse om att vi blivit uppmärksammade av vänner med bra syn från bryggan. En timmas slit senare bogseras vi in till hamnen av en mycket mindre båt, med en del gliringar kastandes överbord. Haveriet slutade dock lyckligt och utan skador på båten. Vad felet var? Två säkringar hade hoppat ur läge och det tog 20 sekunder att fixa.

Hur det gick i loppet? De blev 53:a av 54:a startande lag.